Här kommer jag skriva allt som inte får plats på de andra sidorna...
Eftersom jag älskar mat och matlagning - "Food to go with the music".
Allt knasigt och ibland rent bisarrt som händer runt spelningarna.
Tips på musik, böcker och annat som jag bara måste dela med mig av.
Om människor som fascinerar mig.
Om platser som inspirerar mig.
Om vad som helst som jag vill delge er.
-Hello young man, can you please help me with some sun oil!
Det var visst "ett tag sen" jag skrev något här...
Ibland är våren en intensiv period!
Vaknade nyss klarvaken, 3.46 säger klockan. Hmmm...
Jag kan med glädje skriva att ny musik är under produktion eller "pre production" i alla fall.
Låtarna är skrivna och nu fnulas det kring titel för skivan och hur booklet, affischer och allt annat skall kunna komma att se ut - samt den lilla obetydliga detaljen vilka fler medverkande som kan passa och som vill och kan medverka på skivan...
På flera av de nya låtarna får jag dunderpositiv energi när jag sjunger dem. Hoppas så att den kommer att kunna förmedlas och upplevas av andra än jag själv.
På söndag ska jag få äran att inleda kvällen i Parksnäckan 19.30. Parksnäckan är en utescen mitt i stadsparken i Uppsala. Spealndes med mig: Tomas Bodin, keyboard och Daniel Brännström, gitarr. Denna kväll spelar också ganska nystartade Three of a kind och TADA...Rongedal - dessa spjuverbröder som jag blev så glad att se i eurovision för något år sedan. "It takes just a minute to like it.." =D
Kvällen arrangeras av bland andra Attityduppdraget. Jag ska snart skriva mer om detta uppdrag som är en mycket angelägen och bra satsning.
Nej, nu ska jag försöka sova lite till eller så blir det till att läsa Mia Skäringers finfina bok. Boktipset för dagen, by the way...
Hoppas ni mår väl och sussar gott!
Leneh hyllar och hissar: De "nästan onödigt talangfulla" musikerna och sångarna som lyser på min skiva... (Mer om dem kommer senare under denna bloggkategori!)
Medverkande "HÄR", Leneh:
Leneh: Leadsång och kör
Tomas Bodin: Hammond orgel, minimoog, mellotron, chamberlincello, piano, munspel, shaker, tamburin, kör
Marcus Liliequist: Trummor, shaker, tamburin
Jonas Reingold: Bas, Fender jazzbas, handklapp
Johan Glössner: Gitarrer
Johan Theorin: Cello
Ulf Wallander: Saxofon
Ola Nordqvist: Trombon
Håkan Andersson: Dragspel
Patrik Fredriksson: Sång ("Då behöver jag ingenting mer" och " Här kan man andas"), kör
Anders Jansson: Sång ("Nu kommer ljuset")
Pauline Svanerö: Kör
Frida Björk: Kör
Mariahelena : Kör
Pernilla Bodin: Handklapp
Samuel Bodin: Handklapp
Inspelat av Tomas Bodin i Helikon House utom trummor, bas, cello, dragspel som är inspelade av Jonas Reingold i Reingold Studios och gitarrerna som är inspelade av Johan Glössner i Pama Studios.
Mixat av Tomas Bodin i Helikon House.
Mixkonsult: Magnus Ringström.
"Leneh" är mastrad av Tomas Bodin i Helikon House.
"Här" är mastrad av Peter in de Betou i Tailor Maid Studio.
Producerat och arrangerat av Tomas Bodin under 2008.
Foto och Layout: Per Nordin
I denna lilla blogg, som jag måste medge att jag skriver i mycket sporadiskt (....ibland kommer jag plötsligt ihåg att - ja, just, ja - jag har ju visst en blogg!) har jag tänkt skriva lite mer om musikinspelningar och nyligen genomförda gig. Japp - så var det då dax...
Mjukstartar lite lätt med... skapandet av "Det som ger lust":
En av de låtar som jag fått mest respons på från min debutCD "Här" är "Det som ger lust". Att den låten över huvud taget är med på skivan är en slump... eller...
När inspelningen skulle avslutas så var det en av de ursprungliga låtarna som drog iväg åt ett heeelt annat håll än resten (även om de andra spretade lite hit och dit oxå men, men...). Kunde man hitta en "ersättare" snabbt för att bibehålla den totala spellängden?
Gamla alster drogs fram ur låtskafferiet. Min förvåning var stor då en gammal låt - en enkel, liten visa som var en av de första låtarna jag skrev ner på papper i sin helhet - rönte visst gillande hos skivans producent Tomas. Texten var dock "väldigt trettonårig" och behövdes skrivas om. Hupp! Hur skulle det hinnas??? "Allt" (...eller... hmmm.... alla som jobbat i studio vet att "allt" blir aldrig helt "klart", men, men... ) var ju redan klart och jag såg den kommande utgivningen försvinna upp mot himlen som en heliumballong...
Meeeen - hej och hå vad den texten kom till snabbt - nästan som att vrida på en vattenkran! Jaaa, ska man ha lite flyt i skrivandet var det ju inte helt fel timing att det kom just då... Medan den nyskrivna texten försökte hitta rätt form i munnen, så skrev Tomas ett intro/mellanspel som verkligen lyfte låten. Versmelodin behölls rätt intakt, men den sk b-delen gjordes om radikalt för att bättre ackompanjera de nya orden.
Nu är den låten - som alltså inte skulle ha varit med - den låt jag sjunger oftast och som jag inleder ett av mina föredrag "Nu kommer ljuset! - Att vända svårigheter till styrkor" med. Tack, Tomas att du stod på dig när det gällde att plocka bort den gamla låten! Ibland är det kanske inte helt fel att lyssna på sin producent... Inte helt...
Italia, Italia... får besök av Herr G.
När jag nyss skrev ner receptet på risotton kom jag att tänka på några av de människor jag träffat i Italien. En person jag aldrig glömmer kan jag här kalla för Herr G.
Denne svenske man med stålgrå blick, 80+ hade fått rådet av "flickorna på sjukhuset" där han varit varje dag hos sin alzeimersjuka maka under tio års tid, att unna sig en resa.
Vart åker då denne man som inte varit utanför landets gränser på överskådlig tid och nyligen tagit en grundkurs i engelska. Till något klassiskt mål tillhörande exempelvis Kanarieöarna där det skulle gå att beställa köttbullar med lingonsylt på svenska om nu de nyvunna engelskakunskaperna skulle knaka lite? Nej, denne oerhört coole man åker ensam till ett resmål som inte haft några svenska turister alls under många år bland annat för att samtliga hotell abonnerats av tyskar på hälsoresor (platsen har vulkaniska källor som sägs ha läkande krafter).
På detta resmål i södra Italien visar det sig att den språkkurs som Herr G tagit del i - till stora del kommer på skam här. Gemene man stirrar, alternativt får något dimmigt i blicken då engelska används. Här pratar man ITALIANO (och till nöds tyska). Vad gör Herr G i detta läge? Efter att ha försökt om och om igen göra sig förstådd, ivrigt bläddrande i sitt nya engelska lexikon, så övergår han helt enkelt till det svenska språket ackompanjerat av yviga gester. Minen på den mycket elegante hotellchefen var helt obetalbar...
Minerna på gästerna i frukostmatsalen var också rätt roliga då Herr G kommer ner till den första frukosten och viftar med ett par badbyxor som ser ut att vara ifrån 30-talet och troligtvis också är det... "- Jag ska köpa nytt resårband till dem", konstaterar han glatt.
Tankar och bilder far som myggsvärmar i huvudet på mig när jag tänker på hur han ska hitta en butik med sömnadstillbehör i denna italienska, lilla by, förklara vad han behöver och sedan sätta sig och byta resåren - "för det skall han minsann klara själv". Att han också ska köpa ett förstoringsglas, eftersom hans glasögon har gått sönder är ju inte alls konstigt utan helt logiskt.
En storleende Herr G visar i triumf sina fynd på kvällen och bjuder oss rödvarma soldyrkare på en hutt. What a man, what a man, what a man, what a mighty good man...
Det italienska risottoreceptet - Risotto med smak av timjan, som kan toppas med mandelhack och stekt svamp - som jag utannonserade för en tid sedan försvann i en liten virvelvind, men nu så:
RISOTTO
Alltså – denna risotto måste lagas med kärlek och mycket rörande i grytan. Annars blir det lätt en stabbig gröt som inte ens hunden vill ha…
Ingredienser:
1 gul lök eller några scharlottenlökar
Timjan
4 dl ris (avorio)
Smör eller olivolja ca 20 gr eller någon matsked
Vin/matlagningsvin
Hönsbuljong
Salt och peppar
Ost (helst parmesan) ca 100 gram
Mandel, lite smör, vitlök
Svamp (+lite bacon om du känner för det)
Tillagning:Mandelhack:Hacka mandlar och få ur dig lite vardags- eller helgagressioner… Stek dem i lite smör eller olivolja. Gillar du vitlök så kan du ju slänga i någon hackad klyfta.
Svamp: Ta din favvosvamp. Jag brukar mina egenhändigt plockade trattkantareller om jag har kvar. KarlJohan är ju aldrig fel. Fel är däremot burkchampinjoner till detta – strunta hellre i svamp i så fall…Risotton:
1. Fräs smör, lök och timjan i en kastrull utan att det tar färg. Häll i riset. Rör om. Tillsätt den uppvärmda buljongen, och hälften av vinet, lite i taget. Sjud under omrörning i ca 35 - 40 minuter.
2. När riset fortfarande har tuggmotstånd slå på resten av vinet. Salta och peppra efter smak och avsluta med att hälla i grovriven parmesanosten.
Variant: Några stänk tryffelolja kan vara najs om man gillar den smaken.
All you need is love ...and some massage, please!
Joinade in på en wellnesstund ikväll där jag bland annat fick prova på en variant av nack, axel och huvudmassage.
Efter att ha känt lite "aj" och "oj" så fanns bara en tanke: Vad du än gör - sluta inte!
ITALIA Del II
Jo, visst har man ju hört talas om "slow food" men att min lilla lunchbrejk från mitt bloggskrivande skulle sträcka sig över en vecka var liiiite otippat...
Men... så har jag ju också denna fina magnet på kylskåpet:
Hade tänkt ge er ett toppenrecept, men nu måste jag faktiskt sussa... Domani!
ITALIA
När jag, häromda'n hörde Henrik Schyffert prata om vårt nästintill groteska dyrkande av allt (i matväg då alltså...) som kommer från Italien kom jag heeelt osökt att tänka på att det var ett tag sedan jag lade några recept här. Och eftersom jag inte kan tänka mig att ni skall behöva gå och hungra medan ni lyssnar på musiken, så....
Risotto al funghi ....eller "svampgröt" (när ni får den sistnämnda beskrivningen av risotton har den stått för länge på spisen och är inte så där mojsigt lenkrämig utan mer ...tja stabbig är väl ett svenskt ord så gott som något.
Neeeeeej - jag tror bestämt att jag visst behöver äta lunch nu... Ciao så länge!
Grön kärlek
En mycket trevlig bonus vid sång och föreläsningsuppdrag är de böcker och andra tingestar som ibland har tänkts ut av någon vänlig själ. Som presenter alltså.
Den bok jag nyligen fick i Karlstad "VILD HJÄRTA" bara MÅSTE jag tipsa er om. En finurlig, vacker, annorlunda bok... Alltså, nu kommer jag kanske låta helt patetisk, men när jag bläddrade i denna på tåget från värmland så fick jag tårar i ögonen av någon slags känsla av... Sverige och... svensk skog och ....att vara människa. Flummigt? Gå till en bokhandlare eller biblioteket och se efter själv. En liten tjuvtitt finns här... Men... verkligen... så behöver du hålla den tjocka, stora boken och ta del av bilderna IRL so to speak, men... okej då:
http://ingur.com/vildhjarta/default.shtml
http://ingur.com/vildhjarta/skogslek.shtml
http://ingur.com/vildhjarta/braord1.shtml
http://ingur.com/vildhjarta/boken.shtml
http://ingur.com/vildhjarta/maria2a.shtml
Maria Westerberg ser jag nu att hon heter som har skapat denna fina.
Kärlek i luften...
Av alla vackra sånger om kärlek det blivande paret kunde välja vill de ha min "Då behöver jag ingenting mer"! Självklart skickar jag noten - subito!!! Bröllopet skall äga rum i maj utanför Stockholm. En fantastisk sångare specialicerad på opera skall sjunga. Jag har berättat att jag är MYCKET intresserad av att höra/se inspelning från dagen. Hoppas, hoppas... Kanske får jag tom lägga upp det här?
Tufftuff...
Snart sitter jag på tåget igen... efter några timmars sömn :) Denna gång leder tågspåret till Värmland. Ällllskar verkligen att åka tåg; har alltid gjort det - kommer nog alltid att göra det...
Har haft en del lustiga upplevelser på tåg genom åren. Som den gången jag packade min lilla leksaksresväska med det nödvändigaste (typ en nalle, lite godis och en Bamsetidning) och grabbade tag i min resekaninbur med min alldeles livs levande kanin i och begav mig till stationen. Efter att ha lyckats ta mig ombord på ett norrgående tåg - jag tyckte jag kände igen destinationen som "norrut" i alla fall - Haparanda eller Lycksele eller något liknande - så satt jag och njöt av att vara på väg till min älskade mormor och övrig släkt i Hälsingland. Vi passerade Gävle och vad jag minns kontrollerade inte konduktören att jag var på väg med rätt tåg. Han trodde kanske att jag "tillhörde" någon av de runtomkringsittande passagerarna. När det ropades ut att Bollnäs var nästa avstigningsplats kände jag på mig att det kanske hade blivit lite fel... Jag frågade om tåget sedan skulle till Söderhamn som var det ställe jag skulle kliva av på. Nej, då har du gått på fel tåg, sa en tant. Jag klev då i alla fall av i Bollnäs och gick till den typ av gamla telefonkiosker som inte finns längre - baxade upp den tunga dörren och lade i en krona i myntinkastet och slog telefonnumret till mormor. Mäkta förvånad fick hon höra att jag var i Bollnäs. Stackars lilla mormor! "- Kära barn! Stå kvar där så ringer jag till Taxi så får de köra dig hit!" Medan jag åkte den nätta, lilla vägen mellan Bollnäs och Söderhamn i taxin fick mormor ringa och berätta för mina föräldrar att jag inte hade "försvunnit" utan var uppe hos henne.
Många år senare, efter en spelning i Stockholm, hade det fixats biljetter till ett evenemang i Uppsala - minns inte vilket - då jag, en aning snopen fick ringa och säga att min biljett kunde säljas eller skänkas till någon lyckost utanför plejset - eftersom jag råkat kliva på ett tåg som just då susade framåt i MOTSATT riktning dvs säga söderut istället och detta innebar att jag omöjligt skulle hinna även om jag bytte tåg så snart det nu gick. Märkligt nog brukar jag aldrig ta fel på tåg på väg till spelningar utan bara på väg därifrån. Jag kanske skulle anställa en "ledsagare" som får "visa mig hur man går hem"... En "hushållsnära tjänst" när man som bäst behöver det...
Mikrofonteknik...
Inte heller detta inlägg är en egentlig giganekdot (jag ska bättra mig...) som kategorirubriken antyder, meeeen detta kommer nog att sporra till stordåd på kommande gig...
Jag har just fått mig några finfina lektioner av min gudson i mikrofonteknik. Se och lär, gott folk!
Benji pose 1 (privat bild)
Benji, pose 2 (privat bild)
Benji, pose 3 (privat bild)
Benji, the final pose (privat bild)!
Glader
Detta är egentligen ingen anekdot - bara ett glädjeskutt efter fredagens bravader i Gävle.
Singer/songwriter-livet är understundom lite ensamt - såväl vid gitarr/piano/dator som på solokonserter/resor. Det är också en hel del slit och släp på instrument, ljudanläggningar, skivor och så. Det är då GULD att få små fina mail/kort/samtal som detta lilla mail jag fick idag från en av arrangörerna för fredagens engagemang.
Tack, för att du ville glädja oss med dina fantastiska sånger.
Vid Paneldebatten frågade moderatorn deltagarna i den, vad har varit bäst med dagen?
Både Politikern och vår verksamhetschef i Landstinget svarade....Leneh med sina otroliga texter.
Så sug åt dig!
Vad glad man kan bli en måndagskväll i februari! Så najs!
(Hade jag kommit ihåg att ta några bilder hade jag lagt in dem ....men hade fullt upp med att prata med särdeles trevliga människor i fredags. Mycket trevligt fölk finns det!)
"Nanana" (Spår nr 8 på min skiva "Här") for Nanna
Min underbara mormor, som är en av dem jag dedikerar låten "Nanana" (som för övrigt i en längre version än skivans "Nanana" heter "Jag ska göra dig stolt", som jag har sjungit till begravningar) till, var en alldeles underbar och mycket omtänksam mormor. En av alla "guldkanter" hon satte på vardagen bestod i att hon alltid, då jag var uppe i Hälsingland hos henne, gick ut på morgonen och köpte dagsfärska ostfrallor eller "prickar" (små prickfranskebröd) på bageriet. Till det gjorde hon varm svartvinbärssaft. Saften hällde hon upp i hennes fintekoppar. Att dra ut sängkläderna från sovrummet till tv:n i vardagsrummet gjorde henne aldrig någonting. På alla sätt hon kunde gjorde hon det mysigt. Tände ljus varje dag. Spelade spel och kort i timmar om vi barnbarn ville det utan att sucka en enda gång...
För att hedra henne och för att kurera mig gör jag en ordentlig kopp med svartvinbärsaft. Mmmm... Kärlek och omsorg i en liten kopp, som kanske Nigella skulle ha uttryckt det. Har ni aldrig druckit varm svartvinbärssaft - testa det nästan gång ni känner er burriga! Men det ska vara riktig svartvinbärssaft och inget "blandkrafs"...
Kurerade resterna av en bihåleinflammation genom att vila till Grammisgalan...
Vilken klippa han var, Johan Glans. Det har verkligen hänt grejer sedan han stapplade in på våra tv-apparater i "Släng dig i brunnen" då man bara ville sätta en kudde framför ansiktet alternativt byta kanal, för att det var så pinsamt dåligt att man led å hans vägnar. Nu är han lugnet själv på scenen... Det finns hopp för oss alla alltså... Puh! Tryggt att veta...
Kvällen i övrigt...
Noomi, Noomi, Noomi! Snacka om cool brud...
Gladdes också med Kjell Bergkvist som fick för sin roll "Bröllopsfotografen" - underbar film - har ni inte sett den än - GÖR DET!
"I taket lyser stjärnorna" och "Det enda rationella" har jag inte sett än, men kunde inte låta bli att dras med i Claes Ljungmarks (som ju är sån där skådespelare som gjort sååå många bra roller, men som man aldrig kommer ihåg namnet på - därför checkade jag upp det alldeles nyss...) segeryra. Härligt med folk som vågar visa hur galet glada de blir över priset...
Mörkt i garderoben... (Del 1)
Av alla scenkläder som man har lyckats rota fram är detta en av de mest förbryllande - en silkig svart "morgonrock" (???) med en schackrutig (ack så matchande till Chesslåten "I know him so well"!!!) scarf fastsatt på "morgonrocken"(??????). Inga ursäkter finns... F'låt!
Att håret tuperats till någon slags version av Tina Turners barr gjorde nog saken inte så mycket bättre...
Låten kompades fantastiskt (vem skulle kunna tro något annat?) av Robert Wells, dagen till ära i en väldigt ROSA kavaj...
"Vad har do GJOOOORT!?" (episod femtielva)
eller
"Hur man gör en kvinna glad"
(Ni som har läst några av mina tidigare blogginlägg vet att en återkommande fråga jag/min omgivning ställer är: "Vad har jag/du GJOOORT!?" alternativt "Vad har jag/du gjort NUUU, då???" Så var det nu dax igen...)
Jag träffade på min gamla arbetskompis Z från Iran...
- Vad har do GJOOORT? sa hon och såg så uppfordrande på mig som bara en persisk kvinna i sina bästa år kan göra.
Grävde i minnesarkivet, men kammade noll då det gällde att komma på vad Z skulle kunna mena med detta "gjooort".
- Dooo veeet! Foöroot - vi träffades... och jag sååååg dig! Noooo - vi träffas och jag seeer dig! Do berättar för mig - vad haaaar do gjoooort???
Jag hajade verkligen NADA ...tills Z sa:
- Do berättar för mig - hooooor do gjorrrt foör att gå ner i viiikt?
// LOVE YOU, Z!!!
Tips: Detta funkar veckans ALLA dagar!
// Japp - Funkar verkligen alla veckans dagar...
En del av oss växer aldrig upp...
Mitt alibi denna gång för att få vara 5 år igen stavas julgransplundring. Efter pulkarace smackades och smaskades det pepparkakshus.
Kladderi, kladdera... Mest färg på pepparkakorna vinner!
Jag tar tillfället i akt och tackar er barn för att ni så mången gång har räddat mig från "Bodens fästning" - offentliga timslånga presentöppningar, diskussioner om pellets och jordvärme, nya bilmodeller, köksinredningar och rotavdrag och zzzz...
Tack för att jag får sim sala bim förvandlas till "gullig hund", lilla spöket Laban, Prusseluskan, Kling OCH Klang (ja, samtidigt! - fråga mig inte hur...) diverse monster, "kusin Anna från landet" och alla de andra...
Tack för att jag får hoppa högt med er på studsmattan medan vi sjunger "I like to move it, move it, I like to grooove it, groove it..."(från "Cars" är det, va?)
Tack för att ni vill visa era fina nyligen påhittade danssteg och trollerikonster! Sånt går det aldrig att få för mycket av!
Norrrrrland!
Jag säger bara: Norrland.
Blir lite lycklig bara av att säga det... Norrrrrland.
Nästa gång jag åker uppåt ska jag sjutton ha ordentligt med tid!!!
Denna knasiga bild togs på tåget upp till Luleå strax efter morgonalarmet ringt. Kom plötsligt på att det kanske skulle vara kul att börja ta lite bilder på väg till och från spelningar om-utifall-att-jag-någon-gång-skulle-börja-blogga. Kom på den geniala idén att fota mot spegeln - det blev lite sisådär... Av något konstigt skäl kom blixten alltid för nära... Hmmm... Får väl skylla på att det var okristligt tidigt på morgonen för en singer/songwriter... Japp - det måste definitivt ha varit så.
När jag fick se denna skylt då jag gick genom Luleå - kände jag mig väldigt hemma på nåt sätt... Tänkte att det här ett finfint tecken på att det kommer att gå bra detta (skulle prata mellan mina låtar om bl a annorlundaskap.)
Hur vackert var det inte att gå genom Luleå bland snöskulpturer och upplysta iskonstverk... Så najs. När omständigheterna är som kring detta "gig" så blir man på extra gott humör. Bli väl mottagen, få traska runt i secondhandaffärer (ni vet hur ni gör en singersongwriter glad ni, Miriam och Lene R!) äta (nåja... nån bit kanske hittade ner) surströmming, och sist, men inte minst - träffa en massa trevliga norrlänningar.
Vad är väl en Roger Moore ...mot en Pontare!
När jag såg denna bild bland alla gamla spelningsbilder så kommer jag bara ihåg en grej egentligen från denna kväll i universitetsaulan i Uppsala. Roger Pontare, Roger Pontare, Roger Pontare... Vilken människa. De samtal vi hade före och efter repetition / föreställning var helt otroliga som jag minns det. Vi avverkade i snabb takt allt mellan himmel och jord. Från Arnold Schwarzenegger till den kände väderspåmannen och tillika personlige vägledaren Roger alltid vände sig till då han behövde ha lite guidning.
Roger är en fantastisk allroundsångare - något som kanske inte alltid kommit fram i de mediala sammanhang han medverkat i. Hatten av för dig, Roger!!!
(Så fort jag hittar bilderna på Roger från denna kväll ska jag lägga upp dem - helt otroliga outfits!!!)
Vad har du GJORT???
Denna lilla "giganekdot" får gå under kategorin "giganekdoter" även om episoden utspelade sig innan jag ens fattade vad ett "gig" var, än mindre var del av ett band...
Under många år var Lars Angerdahl en legendarisk ledare för bl a Uppsala Domkyrkas flickkör. Han auktoritet var så påtaglig att uttrycket "man skulle kunna ha hört en knappnål falla" aldrig passat så bra in som under hans ledning. Fullkomligt galen i sång som jag var, redan då, älskade jag repetitionerna och hade öronen så vidöppna de över huvud taget kunde vara. För övrigt älskade jag också att repetitionerna låg i staaaaan och att jag och Victoria fick ta bussen in sjääälllvvva och gå till Vickes mammas jobb (som låg mitt på gågatan, där det alltid hände grejer...) för mellanmålsfika innan körrepen.
Även om Lars var en fantastisk körledare, så ville man inte komma i onåd hos honom - det var inget tal om den saken, inte! En dag mitt i en körrepetion så spände han ögonen i mig och sa att "- Leneh stannar kvar efter repetitionen!". Det förvånade mig så mycket att jag under resten av repet inte kunde koncentrera mig på någonting alls. Min kompis Victoria, nöp mig (så hårt i låret att jag fick ett ordentligt blåmärke på stället) och frågade viskande: Vad har du GJORT? VAD har du gjort NU då? Pulsen steg markant och det var lite svårt att andas. Jag både ville att det nu outhärdliga repet skulle ta slut - men var också rädd för vad som skulle hända efteråt. Vad skulle han SÄGA? Visst hade han låtit ovanligt bestämd? HJÄLP, vad hade jag GJORT? Trots att jag sökte igenom minnet ordentligt kom jag inte på något som skulle kunna ha väckt hans vrede.
Repet var slut och de andra tassade iväg.
Några sekunder kvar innan...
- Kan du den här sången? (Lars)
- Va? Sången? Öh, ...ja. (Jag)
- Som förstasopran borde den här tonarten passa dig bra. (Lars)
Rösten svajade när jag började sjunga. (Nu får jag sluta i kören, tänkte jag. Neeejjj! Det är inte rättvist...)
- Jag vill att du skall sjunga solo på adventskonserten. Blir det bra? (Lars)
Total chock. Jag skulle inte få sluta! Jag skulle ...tydligen sjunga solo. Oväntad vändning.
- Ja. (Jag)
- Vad bra. Då kan du också få gå nu. (Lars)
Utanför frågade de andra: Vad HADE du gjort? Vad hade du GJORT?
När jag sa att jag skulle få sjunga solo, gratulerade de mig och då slog det mig att jag skulle få sjunga solo på adventskonserten där alla barn och vuxenkörer skulle medverka i den mäktiga "Dômen". Hjälp!!! men också ...coolt!
-----------------------
Någon termin senare spände åter Lars ögonen i mig och sa att:
- Under alla år som körledare har jag aldrig varit med om detta! Jag förstår mig inte på dig, Leneh.
Det var åter igen dags för ett nyp i låret från min kompis Victoria som gav ett fint blåmärke... (-Vad har du GJOOOORT?) (Ja, sannerligen... vad hade jag gjort?)
- Det finns flickor som struntar i att komma till repetitionerna och sedan dyker upp när det är dags att sjunga för släkten i domkyrkan. Du gör TVÄRTOM! Du kommer till varje repetition, men nu har du missat tre söndagar den här terminen i kyrkan. VARFÖR???
Att yppa sanningen för Lars - att jag hade tävlingsimmat de tre söndagarna och anledningen till att jag valt simningen de gånger de olika evenemangen hade krockat var att jag inte skulle ha en chans att vinna poängligan om jag uteblivit från tävlandet några helger - det tror jag hade renderat i "omedelbar utvisning" från kören...
Jag fick rådet att gå hem och tänka på hur jag ville prioritera min tid.
Just då var simningssäsongen i ett avgörande skede och jag valde att sluta i kören. Tillfälligt, tänkte jag. Men jag gick inte tillbaka. Något jag många gånger faktiskt ångrade och jag saknade kören och de hårda repetitionerna enormt mycket.
Vad Lars lärde mig och oss de åren är jag oerhört tacksam för! TACK, Lars!!!
Mat som passar när man vill ha dan "FRI" (spår 11 på "Här") till andra saker än bara matlagning...
(Denna rätt kan ibland skapa en viss abstinens om du har liknande smaklökar... Så fräsch! Min vän Iris, som bor i Shanghai lagade denna rätt för några år sedan då hon sett en tv-kock i Kina laga den. Det ser kanske ut som många olika steg här nedanför, men tro mig: det är busenkelt!)
Iris fisk:
Vit fisk, jag brukar ta Pangiasus
Färsk ingefära
Vitt vin eller matlagningsvin
Tunn kinesisk soja (fråga i asiatsik mataffär eller liknande...)
Salladslök (purjolök kan gå om du hackar den jättefint)
Olja (jag brukar ta olivolja, men ta favvon)
Jasminris
(Om du funderar på hur mycket du skall använda av varje - prova dig fram! Om du älskar ingefära - vräk på! Om du gillar soja - ja, du fattar...)
1. Ta fram och tina fisken (om den varit i frysen
2. Skiva färsk ingefära tunnt och täck över fisken
3. Häll över lite vitt vin eller matlagningsvin - låt det dra medan du gör något helt annat...
------
4. Lägg fisken (med ingefäran på) i en ånginsats eller liknande och placera den ien kastrull/fiskgryta (har du inte någon typ av ångkokare - köp en ånginsats på Ikea eller så - finfin investering för din hälsa...)
5. Fiskspadet med det vita vinet kan du hälla i botten på kastrullen och fylla på med lite vatten. Vattnet ska dock inte koka fisken. Fisken ska bli ångad.
6. Sätt på kastrullen på spisen och ånga fisken.
7. Sätt på en riskokare med jasminris
8. Skölj och hacka/skär fina bitar av salladslök
9. Lägg upp ris på ett uppläggningsfat eller på varje tallrik.
10. Lägg över fisken (men ta bort ingefäran)
11. Strö över salladslöken
12. Skvätt över kinesisk, tunn soja.
13. Hetta upp oljan (OBS - ha lock på och vakta hela tiden så jag inte behöver ha ett nerbrunnet kök på mitt samvete!)
14. Häll den kokheta olja på salladslöken (- ja, det ska fräsa!)
15. Färdigt! Bon appetit! eller "Hugg in!"
Iris, the talented chef
Snowlover Nr 1:
Vissa gillar tydligen inte den vargavinter vi har nu...
Detta gäller inte Roxie! The-dog-who-loves-snow-and-to-put-her-own-special-smell-to-it!
 |  |
 |  |
Låtfnuleri
Fick frågan när, hur, varför jag började skriva låtar. Ja, varför gör jag det egentligen? Hmmm.. jag tror att det helt enkelt är så att det är mitt sätt att uttrycka mig i den här världen. Att jag bara måste komponera musik, skriva texter, sjunga för att det är min livsluft. Jag har gjort det så länge jag kan minnas och jag älskar det - vet inte varför. Det bara är så!
Det har också alltid varit så för mig att jag 100 gånger av 100 valt att sjunga något vid ett särskilt tillfälle framför att prata. Jag kan bli jättenervös ibland när jag ska hålla tal, rodna och komma av mig eller prata på som en borstbindare... Men att sjunga är "my cup of tea" - totally and completely!
När låtar "kommer till mig" kommer jag i en särskild stämning, till en annan värld. Om låtarna sedan blir sentimentalt bjäfs (citat från medmusiker hehe...) eller rätt schyssta är en helt annan historia. Skrivandet är alltid lustfyllt.
Att jag nu erbjuder låtskrivarworkshops känns så inspirerande. Jag hoppas att jag ska kunna dela med mig av en del av de verktyg som kan hjälpa till att komma igång då man sitter fast och även att slutföra det hela så man inte bara sitter där med en massa lösa trådar och inte en enda färdig låt. Lusten måste man dock ha inom sig! Sorry, du som trodde något annat!
(Fotot är taget hösten 2009 av Karin på Lönnbackafotograferna. Se "Leneh hissar och hyllar"!)
Leneh hyllar och hissar...
Lönnbackafotograferna!
Varje gång jag ser arbeten utförda av dessa coola lirare så blir jag ...förundrad och ...glad ...och förundrad!
Jag känner mig, helt enkelt, med ens lite varmare och lyckligare när jag ser deras charmiga, personliga och finurliga alster.
Alla som vet - vet att de också månar om sina kunder, ger en extra guldkant som grädde på det välsmakande moset!
Det är med en stor glädje jag rekommenderar Karin och Fredrik! Förutom "traditionella fotograferingar" som bröllop och dop fotar de praktiskt taget vad som helst och antar säkert även en "konstig förfrågan" som en rolig utmaning!
Spana in Lönnbackafotograferna på http://lonnbackafotograferna.se/gallery.php
Stjärna över en natt - jomenvisst sörru... Del 2
"Svensk folkvisa" meets "Visa pattarna"!
Denna lilla anekdot härstammar från min tidiga tonårstid. Jag hade nyligen medverkat i några barn- och ungdomscabaréer på exempelvis Mosebacke (någon gång med Pernilla Wahlgren som värdinna och med Git Magnusson som cabarémamma). Det var jättestort för mig att bege mig till Sttoocckkhoooollmm och sjunga "på riktigt".
Hade börjat på högstadiet och var (redan då) en inbiten musiknörd som lade alla pengar på musikaler och konserter, förutom instrument och noter förstås...
Så hörde jag om att de sökte sångare som ville sjunga på musikstället Engelen. Jamen visst, tänkte jag. Trodde att det var ungefär som under musikcabareena på Mosebacke (dit folk faktiskt gick och lyssnade på de som uppträdde - dvs sångarna och musikerna var ingen trevlig kuliss som liksom bara tillhörde plejset som en slags inredning). Ingen tanke fanns på att jag kanske var lite i yngsta laget för det stället. När jag sa vilka låtar jag ville sjunga under en av kvällarna för "nya ansikten" (eller något liknande) så sade man att det skulle bli bra!
Med noter till bl a en svensk folkvisa (något som jag i dagens läge skulle ha förstått vara lika malplacerat där på det plejset som en riktig maffig och rockig tatuering på Lotta Engberg) traskade jag muntert iväg till min första musikaliska avrättning. Tralalajlalaj... Jopphejdihejda...
Det var sen eftermiddag då vi repade igenom kvällens låtar. Vi satte oss sedan och softade lite och åt innan det skulle vara dags för showtime. So far so good... Den tid som var utsatt för start för att beträda scenen närmade sig. Lite pirr i magen, men ändå... skoj skulle det bli.
Tiden gick dock utan inrop av varken mig eller de andra som skulle uppträda. Det senarelades och senarelades och senarelades... Minns inte riktigt vilken tid det blev dax, men sent var det...
När jag närmade mig ingången till själva puben så slog värmen och öldoften emot mig med besked. Det var packat på fler än ett sätt. Jag hade inte ännu sjungit i liknande lokaler och sammanhang utan mer på musikföreningar och sådant, där det var en helt annan... ja - det mesta var annorlunda helt enkelt!!! Under en kort stund genomgick jag som julaftonens Karl-Bertil Johnsson "en inre kriiiis" - vad nu göra?
Scenen närmade sig alldeles för fort. VARFÖR hade jag valt att ta med en svensk folkvisa till denna ölfryntliga pubpublik? Jag kunde ju inte BYTA nu - utan repetition med ställets musiker. I dagens läge hade jag tagit nån låt a capella (dvs utan komp istället) men, men.... Följande minuter kommer att bli väääldigt långa tänkte jag, men - J-lar anåda jag tänker inte banga ur! Man kan inte dö mer än en gång har jag hört... Om de så ska skratta ut mig eller bara stå och snacka och dricka öl hela tiden så ska jag göra det i alla fulla fall...
Upp på den minimala scenen, som var SÅ liten att jag plötsligt kunde känna ett par händer som greppade mina vader (!) Vad GÖR jag här, hann jag tänka innan jag uppfattade följande kommentarer: "-Schyssta spiror!" och "-Visa pattarna!" Det FANNS verkligen GRADER i helvetet...
Efter att ha tänkt tanken att: Jag drar härifrån! så bestämde jag mig så för att - nej, jag skaaa sjunga de här låtarna om det så bara är för gardinerna härinne jag gör det!
Om det var av pur förvåning eller inte ska vara osagt, men de allra flesta - förutom någon sk överförfriskad herre tystnade och lyssnade till mina så helt klart malplacerade visor.
Efteråt kände jag mig som Pippi Långstrump och vansinnigt stärkt i det faktum att jag faktiskt inte hade dött.
Så kan det oxå va...
Stjärna över en natt - jomenvisst sörru... Del 1
"Ung talang"
Jag hade en relativ kort, men ack så intensiv karriär inom kategorin talangslakt eller jag menar naturligtvis talangjakt.
Min första anekdot från dessa - när jag drar mig till minnes - ytterst blogguppslagsframkallande och ofta, om inte rent bisarra, så rätt knasiga tillfällen där nagelbitande, förhoppningsfulla små flickor ofta stöter ihop (ibland mer eller mindre ordentligt) med ytterst välmenande manaaaaaschers (som min mormor brukade uttala det) eller som de kanske själva ville se sig som: "artistpappor".
Efter ett uppträdande på en talangjakt i Stockholm med ett band jag sjöng med då, blev vi tillfrågade om vi ville inleda samarbete med en man inom musikbranchen. Han hade gillat vad han hörde live och ville gärna höra vår demo och prata vidare. Att han gärna ville att just jag skulle komma och inte någon av killarna i bandet tänkte jag inte något mer på. Jag gav mig glad i hågen iväg till hans kontor på den adress i huvudstaden han hade uppgivit. Vi lyssnade igenom några låtar och pratade en kort stund om vad som skulle kunna produceras när han plötsligt ställer ett "krav": Han ska få läsa "en erotisk novell" som han har skrivit. Ännu bättre, enligt denne man skulle vara att jag själv skrev en erotisk novell och läste upp för honom. (Nu förhåller det sig ju så att jag inte har något emot sådana erotiska historier - inte då och inte nu - men jag tycker emellertid inte att det har särskilt mycket att göra med min roll som sångerska. Och, som Forest Gump sa: "-That's all I have to say about that!")
Jag skulle ha velat skriva att denna person var den enda av detta slag jag mött inom branschen, men... näppellinäpp! Håll hårt i era små sångfåglar, mammor och pappor - och checka upp dessa "välgörare" inom den sk branchen. That will be my advise for today!
(Foton är taget senhösten 2009 av Karin, Lönnbackafotograferna. Se mer om henne under "Leneh hissar och hyllar"!)
(Följande lilla krumelur till anekdot är egentligen inte knuten till ett gig, utan egna låtar och radio...)
Det är ju tanken som räknas ....eller?
Tidig vår 2009... i Uppsala råder rejäl bandyfeber efter att hemmalaget Sirius efter många tunga (ungefär 15 år skulle jag tro - är ingen kalenderbitare direkt...) utan slutspel i sikte nu tagit sig till semifinal. Match efter match slås det publikrekord på "Studan" dvs Studenternas IP. Laget man skall möta i ett antal semifinaler är inget annat än laget från bandyns Mecka - Edsbyn. Alla vill dra sitt strå till stacken då det gäller att peppa sitt kära lag. Gott så...
Dagen för avfärd till "byn" (orten som kan kallas officiellt stängd de timmar Edsbylaget spelar bandy) och uppgörelsen med dessa favorittippade giganter, är det ju finurligt att spela en liten peppningslåt till sitt favoritlag på radion - eller huuuur?
Låten "Nu kommer ljuset" som är CD-spår nr 7 (märk väl - nr 7) på min CD "Här" är ju inte helt fel i peppningssammanhang kanske, med raderna: "Å, vad jag längtat så! Nu kommer ljuset! Äntligen så vände det. Hade nästan gett upp hoppet. Äntligen så hände det. Det vi väntat på...."
En aning förvånad hör jag att fel CD - spår ljuder ut i etern - nämligen spår 8 ("Nanana")som börjar så fantastiskt passande för att vara ett peppningsförsök inför stordåd i ett slutspel: "Allting har ett slut, Jag vet att det är så...."
Det måste ha varit lite mörkt där i skivarkivet... Men, det är ju tanken som räknas! (?)
........................
(En liten bonusanekdot, även den med bandyanknytning kommer här:)
Följande lilla konversation råkade jag höra på "Studan" (Uppsalas bandyarena alltså) vid match för någon vecka sedan:
2 kvinnor står alldeles nedanför Uppsalas starkaste supporterfäste och verkar vara från den eviga ungdomens stad och borde därmed själva heja på bygdens stolthet - Sirius i blåsvart. Hejarklacken sjunger om och om igen så det ekar att "Uppsala är blåsvart!" (Uppsalas lag Sirius färger är alltså blått och svart)
Kvinna 1: - Varför sjunger vi att Uppsala är "blåsta"?
Kvinna 2: Noll kommentar.
http://www.siriusbandy.se/web/startsidan/
Ja, just ja... hade ju visst utlovat "Arriving in style" del 1 och 2 som första inlägg i kategorin Giganekdoter.
Som ni kära belevade och kultiverade bloggläsare självklart vet "-You never get another chance to make a first impression". Detta gamla nötta citat använder jag som en bakgundsplafond till de två, små, obetydliga anekdoter jag nu väljer att dra fram från the-hall-of-shame-galleriet. Skamfaktorn kanske är betydligt högre på kommande inlägg i denna kategori. Dock kan en viss uppmjukning behövas. För mig.
Arriving in Style del 1:
Detta tilldrager sig för åtskilliga år sedan. Mitt hår hade väl kopierats från Pernilla Wahlgrens frissa i melodifestivalens Piccadilly circus... Med så mycket vätesuproxid (eller vad sjutton det nu heter som man blondade håret med då) (långt innan man hade lärt sig stava till skoooonsamma hårprodukter) och ozonhålsförstörande sprej att det knastrade när man la huvudet mot kudden... Deeen tiden...
Giget var på en årligen återkommande marknad. Jag, M och T knölade in oss i M:s lilla bil - som var så liten - eller var det att vi hade så mycket grejer - att jag satt på en eller om det var två intrumentlådor i baksätet. Dubbelvikt och med huvudet då och då dunkandes i biltaket kunde jag bara konstatera att det var välllllldigt många bilar som också ville komma in den väg vi hade valt in till marknadsområdet och den väntande scenen. Japp - vi var reeeeedan sena då vi inte ens hade skymtat den mobila scenen. Trots ivrigt tutande från M så sniglade vi oss framåt. Det är ju förvisso inte för inte jag lärde mig frasen "-Excusez moi, je suis en retard(Ursäkta mig, jag är försenad)" bland det verkligt första jag klarade utantill på franska, meeeenn, nu började faktiskt även jag känna mig en smuuuula oroad för hur vi skulle hinna ta oss till scenen, kånka fram grejerna, koppla ihop och hinna köra vårt program innan nästa akt skulle upp... Efter ytterligare några huvudstötningar mot biltaket hade vi dock scenen inom räckhåll. Dåååå, dåååå öppnar M bildörren och roooopar: "-Här äääääär vi! Det är vi som ska speeeeela nu!"
Utav ALLA möjliga tänkbara alternativ som M skulle kunna ha gjort i denna stund så måste jag säga att detta var ett alternativ som inte hade föresvävat mig. Det minsta.
En Silviavinkning skulle kanske ha varit lite malplacerad så där uppe på keyboardcasen... men jag försökte ge en entusiastisk Ja-här-är-vi-verkligen-vinkning....
Nu följde några mycket långa minuter då en hel marknadspublik kunde följa - ackompanjerad av marknadsgeneralens innovativa kommentarer om vårt bärande - vårt flärdfulla "roddande". Det roddande som startade med att jag försökte ta mig ner från min position utan att också visa publiken vilka trosor jag hade valt dagen till ära. Jag kan intyga att jag var mycket tacksam att jag HADE trosor på mig i motsats till ett tillfälle ur en annan anekdot till ett senare tillfälle...
Jag tror för övrigt bestämt att det var vid detta tillfälle T fastslog att vi nu gick från "Low budget production" till" No budget production"... men osvuret är bäst.
Arriving in Style ....del 2
Giget var denna gång på en nattklubb i en stad i mellansverige. Bandet hade repat... och repat... och repat... NUUU var det skarpt läge. Nattklubbsspelning med bokad VIP-lounge med relaxavdelning. Blåset var taggat. Rytmsektionen var taggad. ...och pikkadorerna ... och bandriljärerna - dom var också taggade. Kort sagt - det var DAX. Att komma ut. Möta PUBLIK. Vi visste att låtarna satt som ett smäck, meeeennn vi måste ju också visa att vi var cooola katter 
. Såååå därför beställdes en limmmmo, en mega en. Vilken entré det skulle bli... bandriljärerna och matadoren - alla var till sig av förväntan.
Såååå var den stora kvällen här och vi skulle till den stora arenan eller... jag menar nattklubben. På väg dit kom det besked om förseningar i tidsschemat. Minns inte varför, men... i alla fall.. vi cirklade runt i vår limmo som kostat ungefär vårt gage - varv efter varv för att invänta signal.
NU. Nu skulle vi tydligen in och på. Spänningen steg... vi närmade oss ingången till nattklubben och där stod... Noll människor. Inte en. Inte två. Noll.
Ett helt band ramlade ut ur lyxlimmon en aaaaaning förbluffade.
Inne vid scenen var det dock fullt ös och det blev en lyckad spelning, med finfin relax....
och bäst av allt - vi arrived in Style!
